Jonas Nilsson

12 timmar i en buss från Kambodja och vi hamnar i Vietnams huvudstad Ho Chi Minh City, i folkmun kallad Saigon. Jag reser med Robin och Lisa som jag träffade på Langkawi för ett bra tag sen och det är kul med trevligt sällskap. Vi kom igår och har redan blivit miljonärer och skjutit med AK47or. Det är väl i stort sett det vi har gjort, ja det är det. Lär återkomma med fler äventyr.. om typ en månad om jag ska hålla samma med bloggen som den senaste tiden.

Mina senaste dagar i Bangkok har varit.. speciella!

I fredags bestämde Kyle, en kille från Sydafrika, och jag att vi ska gå på Pingpong-show. Och som en skänk från ovan berättar en irländare och en kines att de ska just på en Pingpongshow. Sen kommer två nya zeeländska tjejer och en tysk kille och två polacker. Så en minst sagt internationell skara på nio personer tar två tuk-tuks och släpps av i en gränd där det sitter massa gamla thailändare varav en visar oss in i en lokal. Där var vi tvungna att betala 400 baht, ca 100 kr, för att komma in. Väl inne är en pingpongshow lite av det lustigaste, roligaste, sjukaste jag sett. Kvinnor skjuter bananer, pilar, drar ut rakblad skjuter pingisbollar ur "skötet".

Igår var jag och Kyle på något som måste vara världens största marknad, Chatuchak Weekend Market. Vi tar en taxi dit som faktiskt går sönder. Det slutar med att vi sitter i en liten tuk-tuk.. som drar en bil! Sakta genom Bangkok tar vi oss till marknaden. Marknaden är hur stor som helst och man kunde köpa precis allt, djur, kläder, mat, tyger, skor, prydnader, you name it! Hittade världens skönaste plagg, pyjamasshorts!

Nu ska jag berätta hur det fungerar att åka tuk-tuk i Bangkok. Man kan åka vart man vill för mellan 0-1 kr. Hur kan det vara så billigt? Jo man måste stanna på två ställen, i vårt fall skräddare och juvelerare. Tuk-tukförarna får då bensinkuponger av butikerna för att de tar dit kunder och får butikerna att se bra ut. Så när man stannar på två ställen, verkar intresserad ett tag och sen kommer tillbaka har tuk-tukföraren fått sin kupong och kan åka vidare. Hittils har jag varit hos fem skräddare och en juvelerare :) Kyle och jag har byggt upp en bra story att min "bror" ska gifta sig och jag behöver en kostym. Vi ställer frågor om kvalitet, stoppning, passform och annat man lär sig av de tidigare skräddarnas säljsnack. Vi är riktigt bra på det!

När vi kommer tillbaka tar vi några öl, och återigen samlas folk från hela världen och dricker och har trevligt tillsammans. Vi tar en sväng på Khao San Road, dricker buckets och går till en nattklubb. Det är inte alla som har varit på nattklubb i pyjamasbyxor!

Idag var jag tillsammans med Andy och Claire från England respektive Nya Zeeland på MBK, ett av de största shoppingcentren i Bangkok. Precis i närheten av MBK har "de röda" byggt upp barrikader av bildäck, bambupinnar och taggtråd. Barrikaderna var mer intressanta än shoppingcentret. Vi pratade men en thailändare som berättade att de på morgonen hade slagits i samma område.. men när vi var där var det hur lugnt som helst.

Tidigt igår morse stannar nattbussen i Bangkok. Vart tar man vägen i en storstad 03.00 på morgonen? Att vandra runt i en stad som Bangkok mitt i natten är sannerligen en upplevelse. Man ser lika många tiggare som råttor, kackerlackor som taxichaufförer, hundar som katter. Första intrycket = sådär.

Nu har jag hittat ett riktigt bra boende, NapPark. Det är helt klart det bästa stället jag bott på under mina 3 månader i Asien. Fräscha dormrooms, rent badrum med både varmt och kallt vatten (inte altid en självklarhet) och sjukt trevlig personal. Helt klart fyra av fem toasters, kanonbra! Så jag kommer nog stanna här tills måndag eller tisdag.

Planen framöver är att gå och se lite tempel och i helgen åka till Chatuchak marknaden. Det ska finnas över 10 000 stånd så för första gången ska jag shoppa en del. 200 converseskor, lite tröjor, prydnadssaker. Det var billigare än jag trodde att skicka hem saker så jag kan i stort sett köpa hur mycket jag vill. Och äntligen blir jag av med blåsröret jag köpte i Malaysia, som jag har burit runt på i två och en halv månad!

Någon gång i början nästa vecka åker jag till Kambodja, kommer bli grymt!

Jag önskar er alla en trevlig valborg. De enda brasorna jag kommer se här är förmodligen högar av brinnande bildäck och "Vintern rasat ut" byts ut mot kampsånger.

Från Ko Samui åkte jag vidare till Ko Phangan, mest känd för sina Full Moon Partys. Jag gillade stället betydligt mer än Samui. Betydligt mer avslappnad stämning. Men precis som på Samui stannade jag bara några dagar och på samma strand så jag har inte sett så mycket av öarna. Men vad finns det att se? Träd.. typ.

Nu är jag på Ko Tao som hittils har visat sig vara en riktigt nice ö. Ganska liten och inte så mycket folk såhär under lågsäsongen. Har börjar på en dykskola och ska under de närmaste 4 dagarna ta dykcertifikat. Lägger nog upp lite undervattensbilder så småningom!

Hörs!

Jag är inne i en liten svacka, om man vill kalla det så. Är inte alls sugen på att göra någonting. Har varit 3 nätter på Koh Samui, inte tagit ett enda kort, varit på stranden en gång, gått ett par gånger längs med gågatan. Det är allt. Inte alls taggad på att göra något.

Jag är trött på Thailand!

Just ikväll rann det liksom över. Gick och tänkte unna mig en massage innan jag beger mig vidare imorn. Går ut och har fan ondare i ryggen än vad jag hade när jag kom. Sen är ju alla massöser efterblivna och rent ut sagt dåliga på sina yrken. "Hello, can I have a Back & Shoulder massage please?". Sen ligger man där och blir masserad i tinningen, vaderna och fötterna.

På vägen tillbaka till mitt rum, en promenad på 10 minuter, möts jag av alla skräddare.. vilka är satan i tusen upplagor. "Want a suit, my friend?". Sen har man en näve utsträckt framför sig. Nej jag vill inte ha en kostym, snälla. När de ställer fler frågor har jag redan gått vidare, men hör hur de ändå ställer frågorna, samma frågor hela tiden. "Armani, Versace?", "Where are you from" dör ut bakom mig och uppslukas av frågorna från nästa skräddare.

Måste jag nämna alla massagställen där det sitter 3-4 kvinnor utanför och ropar "maaaassaaaasss!!!" så fort man går förbi?

- Taxi my friend?
- No.
- Where you going?
- Does it matter?
- ...

Sen kommer vi till restaurangerna. Varannan byggnad på gatorna är en restaurang. Utanför varje restaurang står nån typ av inkastare. Jag går med min "banana & nutella pancake" längs med gatan och folk frågar om jag inte ska ha lite "Seafood, all you can eat my friend. Only 500 baht". Ser jag ut som att jag letar efter mer mat?

Och sen alla barnfamiljer, par och charterturister som verkar ha hela kvällen på sig för att gå på trottoarerna. Alla går så sakta! Speciellt irriterad blir man ju när en hel familj stannar på samma ställe på de smala trottoarena och tittar på nån souvenir de ska köpa till farmor. Då får man snällt tränga sig förbi samtidigt som man innerst inne vill putta ut lilla dottern, 9 år, på bilvägen så man själv kommer förbi.

Det här är liksom en återblick på mina 10 minuter från massagen till mitt rum! Och det här händer hela tiden, 09.00-02.00, måndag till söndag.

I ett av de tidigare inläggen nämner jag också att de alltid vill blåsa en cash, så det behöver jag inte upprepas, men det tål att nämnas.

Jag måste säga att jag verkligen längtar till att åka till Kambodja och få en liten nystart.

Jag är trött på Thailand!

Jag längtar hem, så är det. Jag insåg att det är mycket hemma som jag kommer missa. Det är många jag kommer sakna. Under mina dagar i klostret tänkte jag mycket på allt där hemma.

Sen är det ju sista dagen att ansöka till högskolan imorgon. Har fortfarande inte en suck om vad jag vill göra med mitt liv. Har sökt en enkild kurs, pedagogik, som förstaval. Bara för att ha något att göra om jag kommer hem innan augusti.

Nu kanske ni tycker att jag inte är i en position där jag har rätt att klaga, det är trots allt 30 grader och sol hela dagarna och jag kan allt som oftast gå till en strand på mindre än 5 minuter och dricka sjukt goda fruktshakes för 10 spänn. Men jag har tröttnat på det! Alla stränder ser ju faktiskt likadana ut. Sand, check! Hav, check! Röda tjockisar, check! Försäljare, check!

Suck! Snälla inspirera mig!

Songkran är det thailändska nyåret och firas med en vattenfestival. Igår var det livat på gatorna vid Chaweng Beach på Koh Samui då år 2553 skulle hurras in. Alla sprutar vatten på varandra och glädjen är total bland thailändarna. Alla är med på leken, de små barnen har lika roligt som fulla tonåringar och de gamla. Bara att gå ut på gatan är en garanti för att få en hink vatten över sig och bli insmetad i något vitt pulver som jag tror är talk eller gips.

Man hinner också bli kramad av en ladyboy, gripen i skrevet av en cabaretartist, bjuden på thailändsk whisky och tvingad att pussa en tant som tyckte jag var "very handsome".

Igår tog jag en så kallad songthaew från Suan Mokh som stannade en bit utanför staden Surathani, som i stort sett bara är en passage för folk som ska till öarna Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao. En snubbe kommer fram till mig och erbjuder sig att skjutsa mig in till Surathani för 30 kr. Jag berättar att jag ska till Koh Samui och han säger att han kan släppa av mig hos en bra resebyrå som har biljetter till Koh Samui för "bara" 100 kr.

Jag vet ju direkt att han försöker blåsa mig!

Jag spelar med men säger att det låter lite dyrt men om han skjutsar in mig för 8 kr, istället för 30, så kan jag gå med på det. Han ger mig en hjälm och jag hoppar upp bakom honom med väskan och allt på ryggen. 10 minuter senare släpper han av mig hos resebyrån och han följer med in.

Han vill ju få sin provision!

Jag kommer in till resebyrån och de säger att biljetter till Koh Samui som sagt kostar 100 kr. Jag ger de 8 kronorna till han som skjutsade in mig, går därifrån och går längs med gatan till nästa resebyrå. Se där, här kostar samma biljett bara 50 kronor.

Lite rutinerad är man ju!

Tanken att gå tillbaka och visa min billiga biljett men be att få låna toaletten istället var lockande men jag lät bli..

Det här är inte alls ovanligt i Thailand då alla försöker blåsa dig på pengar och ta sjuka överpriser. Jag blir inte längre förvånad när minibussar stannar en bit utanför staden man ska till men gärna kan skjutsa in mig de sista 5 minuterna bara jag betalar ytterligare hälften av vad jag redan betalat för 4 timmars resande.

Mina senaste 10 dagar har jag spenderat i ett kloster tillhörande templet Wat Suanmok. Det grundades av en av Thailands mest kända munkar, Buddhadasa Bikkhu, under 30-talet. Några kilometer från templet ligger International Dharma Hermitage, dit jag begav mig till för att lära mig meditera.

Enligt buddhismen är meditation en av de 8 vägarna man måste gå för att nå Nirvana. Meditationformen vi använde oss av kallas Anapanasati och kommer från de thailändska orden "ana" (breathing in), "pana" (breathing out) och "sati" (mindfulness). Alltså, "Mindfulness of Breathing". Kort och gott innebär detta att man ska koncentrera sig enbart på sina andetag. Det är så mycket jag skulle kunna skriva för att försöka förklara hur man, enligt buddhismen, påverkas av meditation och vad som ligger bakom det hela men jag ska försöka förklara det kortfattat och inte röra ihop det allt för mycket:

Genom att öva på att koncentrera sig på sin andning lär man sig att fokusera, inte bara på andningen utan även på sin kropp, sinne och tankar. Man blir "mindful", medveten om Naturens Lag, kallad Dhamma. Den som helt förstår sig på Dhamma blir upplyst och gör slut på världens lidande, dukkha. En engelsktalande munk förklarade den buddhistiska tanken att livet är ett lidande genom att uttrycka sig så här:

"My legs are numb from this horrible lotusposture, I have to wear this silly orange outfit and shave my hair every day. They even tell me not to forget to shave my eyebrows."

Samtidigt säger han också att han är lycklig och har det fantastiskt, så det är mycket tvetydigheter som gör att det är jättesvårt att förklara och jag vet inte ens om jag själv förstår mig på det hela. Det pratades om det varje dag på föreläsningarna men thailändare som pratar självlärd engelska har en sövande effekt. Det var också en ganska avancerad nivå på det hela och jag hängde inte alltid med.

För att uppnå resultat i meditationen skulle alla vara helt tysta och fria från all sorts distraktion som telefoner, böcker, datorer o.s.v. Man sov på en träbänk och fick en träkloss till kudde (som snabbt byttes ut mot en handduk och senare den uppblåsbara kudden jag fick av syrran innan jag åkte, den räddade min sömn vill jag lova). Tanken bakom detta är att man inte ska känna att man lever i lyx och fästas vid ting eftersom mycket alltid vill ha mer eller hur? Vi följde också ett strikt schema, läs och häpnas:

04.00 Rise & shine
04.30 Morning reading
04.45 Sitting meditation
05.15 Yoga
07.00 Ajahn Poh's morning talk
08.00 Breakfast & work (kratta löv för min del)

10.00 Sound of Dhamma
11.00 Walking meditation
11.45 Sitting meditation
12.30 Lunch & work

14.30 Sound of Dhamma
15.30 Walking meditation
16.15 Sitting meditation
17.00 Chanting
18.00 Tea & Hot Springs

19.30 Sitting meditation
20.00 Walking meditation
20.30 Sitting meditation
21.00 Rest body & mind
21.30 Lights out

Notera den allt för tidiga uppstigningen, att det bara är två mål mat varje dag och galet mycket meditation. Det var psykiskt jobbigt att vid klockan 10, efter att ha varit vaken i 6 timmar, höra "Good Morning" när man kom och satte sig in väntan på en föreläsning (Sound of Dhamma).

För att sammanfatta mina 10 dagar kan jag konstatera att jag inte lyckades speciellt bra med själva meditationen, min rygg gjorde ont och tankarna flög iväg allt för ofta. Men man fick en del intressanta ord att tänka på som inspirerade mig att göra små förändringar i mitt liv. Man hade tid att tänka och reflektera över mycket inom sig själv. Så det var en speciell och spännande upplevelse även om jag säkert inte kommer åka tillbaka på ett bra tag, men jag kommer säkert sätta mig lite då och då och försöka förbättra min meditation och förhoppningvis bli mer "mindful".

Åkte från Railay Beach till Patong Beach där jag träffade Anton, Adam och Johannes. Sen kom även Matilda, Sanna, Malin och Filip och vi blev lite av ett Linkancrew!

Ingen pingpongshow dock..

Nu sitter jag i Phuket Town och ska snart iväg och spela pingis med en thailänska och hennes bror, här får man fixa pingpongshow på egen hand..

Imorgon ska jag försöka ta mig till Chaiya, där finns ett tempel som man kan bo i under 10 dagar. Ska bli riktigt spännande att lära sig meditera och hitta mitt inre jag. Känns ju passande eftersom jag måste söka högskolor innan den 15:e. Får hoppas att jag kan meditera mig fram till ett bra beslut :)

Jag kommer med andra ord vara "AFK" ett bra tag, hörs om knapt 2 veckor igen då!

Har den senaste veckan varit på Railay Beach i Krabiprovinsen. Ett av de bästa ställena hittils i min mening. Många skulle kanske tröttna och tycka att det inte finns något att göra, och nej det finns inte så mycket att roa sig med förutom att prata med alla sköna rastathailändare, kolla på thaiboxning, dricka öl, klättra eller helt enkelt bara bada eller läsa en bra bok.







Nu har jag dock begett mig vidare till Patong, väster om Phuket. Har hittat ett riktigt bra boende för bara 50 kronor natten. Har levt lite över mina tillgångar har jag räknat ut och från och med nu ska jag spara lite på kosingarna.

Efter starka patryckningar fran inte minst pobeln, men ocksa politiker och statsvetare, sitter jag har pa ett internetcafe pa Koh Phi Phi och skriver ett blogginlagg. mest bara for att ni ska veta att jag lever. Det blir ett kort inlagg da det kostar 2 baht i minuten att surfa har.

Idag har jag varit pa stranden. Imorgon ska jag ut pa en snorkeltur.

Skot om er!

Okej, nu ar jag i Thailand. Jag bor i en bungalow med egen toalett och dubbelsang for 60 kronor natten. Lite dyrt kan jag tycka men jag orkar inte flytta mina grejer. Det finns inget tradlast internet vilket jag blivit bortskamd med pa de flesta stallena i Malaysia. Man kan heller inte spola pa toaletten utan man far halla ner en hink med vatten, lyx!

Mina forsta intryck av Koh Lanta ar inte jattebra. Jag bor pa "Long Beach", vilket verkligen ar en lang strand. Vagorna ar for hoga och maten kostar uppemot 20 spann! Jag at ju for max 10 i Malaysia. Men i och med att det i stort sett bara ar turister pa stranden blir ju matpriserna hoga. Det kanns lite som att jag redan sett exakt samma saker.. Jag ar inte trott pa strander men jag vill till det klarbla vattnet dar man ser botten och kan snorkla!

Men jag lever och har det bra...

Tanken idag var att åka till Penang Hill precis utanför Georgetown. Det ska tydligen vara ganska svalt med bra utsikt och ett ganska stort tempel. Men nej, dit kunde man tydligen inte ta sig då bergbanan var avstängd. Nahe, ja det var ju synd.. Bestämmer mig då för att åka till Penang National Park, inte långt ifrån Batu Ferringhi som jag var i förra gången jag var på denna ö.

Det visar sig vara den bästa spontantrippen jag nånsin gjort. I nationalparken fanns det stigar längs med havet man kunde följa för att ta sig till exempelvis små stränder. Många av dem var riktigt fina. Det hela blev en djungeltrekking som tog i stort sett hela dagen. Målet var "Monkey Beach" och en fyr i närheten. Båda platserna låg givetvis längst bort så det blev en två timmars vandring genom djungeln. Jag såg varaner, stora fjärilar och apor i träden, precis som på zoo fast på riktigt, vilket var väldigt häftigt.

Väl framme på Monkey Beach känner jag att jag är värd lite vila, det ör sjukt svettigt att gå i djungeln vill jag lova. Det är inte solen som är det jobbiga utan fuktigheten och att det är så krångligt att ta sig fram, trots att det på många ställen var träbroar och betongblock man kunde gå på. Men jag lägger mig på stranden och hör att det är något som låter bakom mig. Det är en apa som sitter och rotar i min väska. När jag ställer mig upp tar apan tag om hela väskan och försöker bära bort den men kameran och allt vatten jag har med mig är nog lite för tugnt. Men den håller kvar i väskan och när jag försöker ta tillbaka den början apan slå mot mig och väsa argt.

"Får man slå apor?" tänker jag för mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta tillbaka väskan. Till slut drar jag hårdare och apan släpper väskan men går efter mig och slår mot mig. Det hela är en ganska bisarr situation och svår att förklara men så här i efterhand kan man bara sitta och skratta åt det, men jag ska erkänna att jag var lite nervös ett tag.

Nog om apor, jag gick vidare mot fyren. Det innebar en timmes vandring i uppförsbacke. Det var tugnt men det är ju värt det, tänker jag och ser framför sig hur jag kommer mötas av en fantastisk utsikt. Om det nu vore så väl. När jag kommer upp möts jag av ett stängsel men en stängd grind och utsikten är inte alls nån utsikt. Det enda man ser är fortfarande bara träd. Så det vara bara att knalla tillbaka hela vägen ner..

Men det var helt klart en upplevelse och jag stannade till på många ställen och tog "vykort". Nu funkar det tyvärr inte att lägga upp bilderna då uppkopplingen på hostelet jag bor på är lite "svajig". Uppdaterar med bilder när jag kan, nu ska jag packa för imorn bitti bär det av till Thailand!

Okej, jag lagger upp en video sa lange, i vantan pa att jag kan visa er de fantastiska bilderna!

Idag har jag skaffat mig ett thailändskt visum som tillåter mig att stanna i "The land of smiles" i två månader. För att skaffa visum till Thailand kan man på Penang antingen göra det själv på det thailändska konsulatet eller gå till ett av de hundra ställena som hjälper dig med det. Jag gick till ett ställe jag läst om som verkade bra. När jag kommer in möts jag av en långhårig och skäggig hippemalay. På väggarna stod citat från denna man som exempelvis "Wanking in the morning is better than meditation". Första intrycket, "vad fan är detta!?".

Men okej, han ger mig ett formulär där jag ska skriva in precis det man kan tänka sig, namn, nationalitet osv. När jag kommer till punkten om var i Thailand jag ska befinna mig får jag en adress till ett guesthouse på Koh Phanghan som jag definitivt inte ska åka till ännu. "They want an adress, just put it there" säger Jim, som han heter. Efter att formuläret är ifyllt ska jag bege mig till konsulatet. Jag blir hänvisad till en minibuss där det sitter en Jackie Chan-liknande kines i förarsätet och en flintskallig, tatuerad, äldre vit man med solglasögon bredvid honom. Fortfarande, "vad fan är detta!?"

På väg till konsulatet plockar vi upp fler och fler personer och när vi är framme är minibussen full. Kön till konulatet är lång, det är sista dagen man får gratis visum. Men efter en halvtimme har jag lämnat in mitt formulär tillsammans med två kort och passet. Mannen som tog emot dessa var benhård mot vissa och frågade om utresebiljetter och andra papper, ingen behövde dock visa dem men han nämnde det hela tiden. Vi åker tillbaka och de säger att jag ska komma tillbaka i eftermiddag för att hämta visumen. Kommer tillbaka på eftermiddagen och vi åker till konsulatet, får våra pass med visum av den tidigare stränga thailändaren som nu var hur glad som helst. Klappat och klart, 60 dagars uppehälle i Thailand, men jag måste erkänna att det kändes lite lurt hela vägen.

Så på lördag åker jag till Koh Lanta, Thailand! Fan vad nice med en ny kategori på bloggen!