Jonas Nilsson

Kambodja

Längst ner i ryggsäcken ligger den. Jag blåser bort dammet och stryker försiktigt med handen över den ömtåliga ytan. Det märks att den inte använts på länge. Det är så klart bloggen jag pratar om..

Jag har rest genom ett helt land utan att berätta om det för er. Kambodja. 3 veckor.

Siem Reap. En ganska liten stad som i sig inte är något speciellt. Ändå är det en av  de städer jag sett fram emot mest att få komma till. Precis utanför staden ligger Kambodjas mest kända sevärdhet och världens största område med tempelruiner. Angkor. Det första jag skrev ner av platser jag måste se. De flesta templen byggdes för över XXXXX år sedan men är i de flesta fall välbevarade. Och imponerande! Man kan inbland inte ens tänka sig hur de lyckades bygga

Nästa stopp Phnom Penh. Huvudstaden

Längst ner i ryggsäcken ligger den. Jag blåser bort dammet och stryker försiktigt med handen över den ömtåliga ytan. Det märks att den inte använts på länge. Det är så klart bloggen jag pratar om..

Jag har rest genom ett helt land utan att berätta om det för er. Kambodja. 3 veckor.

Angkor. Världens åttonde underverk. Magiskt. Jag hade skyhöga förhoppningar och ju mer jag tänker på det inser jag hur mycket de verkligen motsvarade dem. Frågor som "hur byggde man dessa tempel" och tankar om hur staden såg ut för 1000 år sedan gör platsen än mer imponerande. Staden ar en gång en av världens största städer, större än både Paris och London. Jag säger det igen, magiskt.

På 70-talet tog Pol Pot makten över det som då blev "Demokratiska Kampuchea". Under Pol Pots ledning utvecklades kommunistismen och folket drevs ur storstäderna för att arbeta på landet. Hela huvudstaden Phnom Penh var i stort sett folktom. De som inte höll med togs till S-21, ett fängelse där de torterades för att sedan skickas till Killing Fields en bit utanför staden. Bara där dödades ungefär 18 000 kambodjaner i alla åldrar, män och kvinnor. Liknande läger fanns över hela Kambodja och totalt tror man att ungefär 2 miljoner människor avrättades, 15% av landets befolkning. Det här är 30 år sedan..

Phnom Penh idag är en skitig stad och man märker att Kambodja är ett fattigt land med ett hemskt förflutet. Flera gånger om dagen möter man fattiga vuxna och barn som tigger pengar eller mat. Man vill ju gärna hjälpa till men ger man ett barn lite mat kommer ytterligare fem och ska ha minst lika mycket. Vi åkte till ett barnhem i utkanten av staden där vi, just då inte kunde hjälpa till med så mycket, men vi skänkte 25 kilo ris och lekte i två dagar med barnen. DE var mellan 3 och 18 och hade alla ett förflutet på gatan. Det som slog mi mest var hur glada alla var och att alla hade roligt med alla. Ensamhörighet jag aldrig tror jag sett förut. Ingen bråkade eller tjafsade, inte ens under fotbollsmatcherna. Helt klart en erfarenhet som ger mig ett perspektiv till hur bra vi har det hemma.

Efter Phnom Penh åker vi till Kambodjas kust och till Sihanoukville. Jag gillade verkligen den avslappnade stämningen. Vi bodde väldigt lyxigt med backpackermått mätt vilket gjorde att man kunde njuta av aircondition och pool, inget man är bortskämd med än så länge. Vi gjorde inte mycket om dagarna, jag och mina reskamrater. Precis om jag vill ha det..

Men 3 veckor i Kambodja kändes lagom och jag gillade landet. Människorna är trevliga och inte alls lika påflugna som exempelvis i Thailand. Och om man tänker på att alla över 40 säkert kommer ihåg det som hände på 70-talet ganska väl och säkert har mist familjemedlemmar eller släktingar i massmorden blir man än mer inmponerad hur de har "tagit sig tillbaka".