Jonas Nilsson

Mina senaste 10 dagar har jag spenderat i ett kloster tillhörande templet Wat Suanmok. Det grundades av en av Thailands mest kända munkar, Buddhadasa Bikkhu, under 30-talet. Några kilometer från templet ligger International Dharma Hermitage, dit jag begav mig till för att lära mig meditera.

Enligt buddhismen är meditation en av de 8 vägarna man måste gå för att nå Nirvana. Meditationformen vi använde oss av kallas Anapanasati och kommer från de thailändska orden "ana" (breathing in), "pana" (breathing out) och "sati" (mindfulness). Alltså, "Mindfulness of Breathing". Kort och gott innebär detta att man ska koncentrera sig enbart på sina andetag. Det är så mycket jag skulle kunna skriva för att försöka förklara hur man, enligt buddhismen, påverkas av meditation och vad som ligger bakom det hela men jag ska försöka förklara det kortfattat och inte röra ihop det allt för mycket:

Genom att öva på att koncentrera sig på sin andning lär man sig att fokusera, inte bara på andningen utan även på sin kropp, sinne och tankar. Man blir "mindful", medveten om Naturens Lag, kallad Dhamma. Den som helt förstår sig på Dhamma blir upplyst och gör slut på världens lidande, dukkha. En engelsktalande munk förklarade den buddhistiska tanken att livet är ett lidande genom att uttrycka sig så här:

"My legs are numb from this horrible lotusposture, I have to wear this silly orange outfit and shave my hair every day. They even tell me not to forget to shave my eyebrows."

Samtidigt säger han också att han är lycklig och har det fantastiskt, så det är mycket tvetydigheter som gör att det är jättesvårt att förklara och jag vet inte ens om jag själv förstår mig på det hela. Det pratades om det varje dag på föreläsningarna men thailändare som pratar självlärd engelska har en sövande effekt. Det var också en ganska avancerad nivå på det hela och jag hängde inte alltid med.

För att uppnå resultat i meditationen skulle alla vara helt tysta och fria från all sorts distraktion som telefoner, böcker, datorer o.s.v. Man sov på en träbänk och fick en träkloss till kudde (som snabbt byttes ut mot en handduk och senare den uppblåsbara kudden jag fick av syrran innan jag åkte, den räddade min sömn vill jag lova). Tanken bakom detta är att man inte ska känna att man lever i lyx och fästas vid ting eftersom mycket alltid vill ha mer eller hur? Vi följde också ett strikt schema, läs och häpnas:

04.00 Rise & shine
04.30 Morning reading
04.45 Sitting meditation
05.15 Yoga
07.00 Ajahn Poh's morning talk
08.00 Breakfast & work (kratta löv för min del)

10.00 Sound of Dhamma
11.00 Walking meditation
11.45 Sitting meditation
12.30 Lunch & work

14.30 Sound of Dhamma
15.30 Walking meditation
16.15 Sitting meditation
17.00 Chanting
18.00 Tea & Hot Springs

19.30 Sitting meditation
20.00 Walking meditation
20.30 Sitting meditation
21.00 Rest body & mind
21.30 Lights out

Notera den allt för tidiga uppstigningen, att det bara är två mål mat varje dag och galet mycket meditation. Det var psykiskt jobbigt att vid klockan 10, efter att ha varit vaken i 6 timmar, höra "Good Morning" när man kom och satte sig in väntan på en föreläsning (Sound of Dhamma).

För att sammanfatta mina 10 dagar kan jag konstatera att jag inte lyckades speciellt bra med själva meditationen, min rygg gjorde ont och tankarna flög iväg allt för ofta. Men man fick en del intressanta ord att tänka på som inspirerade mig att göra små förändringar i mitt liv. Man hade tid att tänka och reflektera över mycket inom sig själv. Så det var en speciell och spännande upplevelse även om jag säkert inte kommer åka tillbaka på ett bra tag, men jag kommer säkert sätta mig lite då och då och försöka förbättra min meditation och förhoppningvis bli mer "mindful".