Bangkok
2010-04-30 / Thailand
Tidigt igår morse stannar nattbussen i Bangkok. Vart tar man vägen i en storstad 03.00 på morgonen? Att vandra runt i en stad som Bangkok mitt i natten är sannerligen en upplevelse. Man ser lika många tiggare som råttor, kackerlackor som taxichaufförer, hundar som katter. Första intrycket = sådär.
Nu har jag hittat ett riktigt bra boende, NapPark. Det är helt klart det bästa stället jag bott på under mina 3 månader i Asien. Fräscha dormrooms, rent badrum med både varmt och kallt vatten (inte altid en självklarhet) och sjukt trevlig personal. Helt klart fyra av fem toasters, kanonbra! Så jag kommer nog stanna här tills måndag eller tisdag.
Planen framöver är att gå och se lite tempel och i helgen åka till Chatuchak marknaden. Det ska finnas över 10 000 stånd så för första gången ska jag shoppa en del. 200 converseskor, lite tröjor, prydnadssaker. Det var billigare än jag trodde att skicka hem saker så jag kan i stort sett köpa hur mycket jag vill. Och äntligen blir jag av med blåsröret jag köpte i Malaysia, som jag har burit runt på i två och en halv månad!
Någon gång i början nästa vecka åker jag till Kambodja, kommer bli grymt!
Jag önskar er alla en trevlig valborg. De enda brasorna jag kommer se här är förmodligen högar av brinnande bildäck och "Vintern rasat ut" byts ut mot kampsånger.
Nu har jag hittat ett riktigt bra boende, NapPark. Det är helt klart det bästa stället jag bott på under mina 3 månader i Asien. Fräscha dormrooms, rent badrum med både varmt och kallt vatten (inte altid en självklarhet) och sjukt trevlig personal. Helt klart fyra av fem toasters, kanonbra! Så jag kommer nog stanna här tills måndag eller tisdag.
Planen framöver är att gå och se lite tempel och i helgen åka till Chatuchak marknaden. Det ska finnas över 10 000 stånd så för första gången ska jag shoppa en del. 200 converseskor, lite tröjor, prydnadssaker. Det var billigare än jag trodde att skicka hem saker så jag kan i stort sett köpa hur mycket jag vill. Och äntligen blir jag av med blåsröret jag köpte i Malaysia, som jag har burit runt på i två och en halv månad!
Någon gång i början nästa vecka åker jag till Kambodja, kommer bli grymt!
Jag önskar er alla en trevlig valborg. De enda brasorna jag kommer se här är förmodligen högar av brinnande bildäck och "Vintern rasat ut" byts ut mot kampsånger.
Dykcert nästa!
2010-04-20 / Thailand
Från Ko Samui åkte jag vidare till Ko Phangan, mest känd för sina Full Moon Partys. Jag gillade stället betydligt mer än Samui. Betydligt mer avslappnad stämning. Men precis som på Samui stannade jag bara några dagar och på samma strand så jag har inte sett så mycket av öarna. Men vad finns det att se? Träd.. typ.
Nu är jag på Ko Tao som hittils har visat sig vara en riktigt nice ö. Ganska liten och inte så mycket folk såhär under lågsäsongen. Har börjar på en dykskola och ska under de närmaste 4 dagarna ta dykcertifikat. Lägger nog upp lite undervattensbilder så småningom!
Hörs!
Nu är jag på Ko Tao som hittils har visat sig vara en riktigt nice ö. Ganska liten och inte så mycket folk såhär under lågsäsongen. Har börjar på en dykskola och ska under de närmaste 4 dagarna ta dykcertifikat. Lägger nog upp lite undervattensbilder så småningom!
Hörs!
Mayday, Mayday!
2010-04-14 / Thailand
Jag är inne i en liten svacka, om man vill kalla det så. Är inte alls sugen på att göra någonting. Har varit 3 nätter på Koh Samui, inte tagit ett enda kort, varit på stranden en gång, gått ett par gånger längs med gågatan. Det är allt. Inte alls taggad på att göra något.
Jag är trött på Thailand!
Just ikväll rann det liksom över. Gick och tänkte unna mig en massage innan jag beger mig vidare imorn. Går ut och har fan ondare i ryggen än vad jag hade när jag kom. Sen är ju alla massöser efterblivna och rent ut sagt dåliga på sina yrken. "Hello, can I have a Back & Shoulder massage please?". Sen ligger man där och blir masserad i tinningen, vaderna och fötterna.
På vägen tillbaka till mitt rum, en promenad på 10 minuter, möts jag av alla skräddare.. vilka är satan i tusen upplagor. "Want a suit, my friend?". Sen har man en näve utsträckt framför sig. Nej jag vill inte ha en kostym, snälla. När de ställer fler frågor har jag redan gått vidare, men hör hur de ändå ställer frågorna, samma frågor hela tiden. "Armani, Versace?", "Where are you from" dör ut bakom mig och uppslukas av frågorna från nästa skräddare.
Måste jag nämna alla massagställen där det sitter 3-4 kvinnor utanför och ropar "maaaassaaaasss!!!" så fort man går förbi?
- Taxi my friend?
- No.
- Where you going?
- Does it matter?
- ...
Sen kommer vi till restaurangerna. Varannan byggnad på gatorna är en restaurang. Utanför varje restaurang står nån typ av inkastare. Jag går med min "banana & nutella pancake" längs med gatan och folk frågar om jag inte ska ha lite "Seafood, all you can eat my friend. Only 500 baht". Ser jag ut som att jag letar efter mer mat?
Och sen alla barnfamiljer, par och charterturister som verkar ha hela kvällen på sig för att gå på trottoarerna. Alla går så sakta! Speciellt irriterad blir man ju när en hel familj stannar på samma ställe på de smala trottoarena och tittar på nån souvenir de ska köpa till farmor. Då får man snällt tränga sig förbi samtidigt som man innerst inne vill putta ut lilla dottern, 9 år, på bilvägen så man själv kommer förbi.
Det här är liksom en återblick på mina 10 minuter från massagen till mitt rum! Och det här händer hela tiden, 09.00-02.00, måndag till söndag.
I ett av de tidigare inläggen nämner jag också att de alltid vill blåsa en cash, så det behöver jag inte upprepas, men det tål att nämnas.
Jag måste säga att jag verkligen längtar till att åka till Kambodja och få en liten nystart.
Jag är trött på Thailand!
Jag längtar hem, så är det. Jag insåg att det är mycket hemma som jag kommer missa. Det är många jag kommer sakna. Under mina dagar i klostret tänkte jag mycket på allt där hemma.
Sen är det ju sista dagen att ansöka till högskolan imorgon. Har fortfarande inte en suck om vad jag vill göra med mitt liv. Har sökt en enkild kurs, pedagogik, som förstaval. Bara för att ha något att göra om jag kommer hem innan augusti.
Nu kanske ni tycker att jag inte är i en position där jag har rätt att klaga, det är trots allt 30 grader och sol hela dagarna och jag kan allt som oftast gå till en strand på mindre än 5 minuter och dricka sjukt goda fruktshakes för 10 spänn. Men jag har tröttnat på det! Alla stränder ser ju faktiskt likadana ut. Sand, check! Hav, check! Röda tjockisar, check! Försäljare, check!
Suck! Snälla inspirera mig!
Jag är trött på Thailand!
Just ikväll rann det liksom över. Gick och tänkte unna mig en massage innan jag beger mig vidare imorn. Går ut och har fan ondare i ryggen än vad jag hade när jag kom. Sen är ju alla massöser efterblivna och rent ut sagt dåliga på sina yrken. "Hello, can I have a Back & Shoulder massage please?". Sen ligger man där och blir masserad i tinningen, vaderna och fötterna.
På vägen tillbaka till mitt rum, en promenad på 10 minuter, möts jag av alla skräddare.. vilka är satan i tusen upplagor. "Want a suit, my friend?". Sen har man en näve utsträckt framför sig. Nej jag vill inte ha en kostym, snälla. När de ställer fler frågor har jag redan gått vidare, men hör hur de ändå ställer frågorna, samma frågor hela tiden. "Armani, Versace?", "Where are you from" dör ut bakom mig och uppslukas av frågorna från nästa skräddare.
Måste jag nämna alla massagställen där det sitter 3-4 kvinnor utanför och ropar "maaaassaaaasss!!!" så fort man går förbi?
- Taxi my friend?
- No.
- Where you going?
- Does it matter?
- ...
Sen kommer vi till restaurangerna. Varannan byggnad på gatorna är en restaurang. Utanför varje restaurang står nån typ av inkastare. Jag går med min "banana & nutella pancake" längs med gatan och folk frågar om jag inte ska ha lite "Seafood, all you can eat my friend. Only 500 baht". Ser jag ut som att jag letar efter mer mat?
Och sen alla barnfamiljer, par och charterturister som verkar ha hela kvällen på sig för att gå på trottoarerna. Alla går så sakta! Speciellt irriterad blir man ju när en hel familj stannar på samma ställe på de smala trottoarena och tittar på nån souvenir de ska köpa till farmor. Då får man snällt tränga sig förbi samtidigt som man innerst inne vill putta ut lilla dottern, 9 år, på bilvägen så man själv kommer förbi.
Det här är liksom en återblick på mina 10 minuter från massagen till mitt rum! Och det här händer hela tiden, 09.00-02.00, måndag till söndag.
I ett av de tidigare inläggen nämner jag också att de alltid vill blåsa en cash, så det behöver jag inte upprepas, men det tål att nämnas.
Jag måste säga att jag verkligen längtar till att åka till Kambodja och få en liten nystart.
Jag är trött på Thailand!
Jag längtar hem, så är det. Jag insåg att det är mycket hemma som jag kommer missa. Det är många jag kommer sakna. Under mina dagar i klostret tänkte jag mycket på allt där hemma.
Sen är det ju sista dagen att ansöka till högskolan imorgon. Har fortfarande inte en suck om vad jag vill göra med mitt liv. Har sökt en enkild kurs, pedagogik, som förstaval. Bara för att ha något att göra om jag kommer hem innan augusti.
Nu kanske ni tycker att jag inte är i en position där jag har rätt att klaga, det är trots allt 30 grader och sol hela dagarna och jag kan allt som oftast gå till en strand på mindre än 5 minuter och dricka sjukt goda fruktshakes för 10 spänn. Men jag har tröttnat på det! Alla stränder ser ju faktiskt likadana ut. Sand, check! Hav, check! Röda tjockisar, check! Försäljare, check!
Suck! Snälla inspirera mig!
Songkran
2010-04-14 / Thailand
Songkran är det thailändska nyåret och firas med en vattenfestival. Igår var det livat på gatorna vid Chaweng Beach på Koh Samui då år 2553 skulle hurras in. Alla sprutar vatten på varandra och glädjen är total bland thailändarna. Alla är med på leken, de små barnen har lika roligt som fulla tonåringar och de gamla. Bara att gå ut på gatan är en garanti för att få en hink vatten över sig och bli insmetad i något vitt pulver som jag tror är talk eller gips.
Man hinner också bli kramad av en ladyboy, gripen i skrevet av en cabaretartist, bjuden på thailändsk whisky och tvingad att pussa en tant som tyckte jag var "very handsome".
Man hinner också bli kramad av en ladyboy, gripen i skrevet av en cabaretartist, bjuden på thailändsk whisky och tvingad att pussa en tant som tyckte jag var "very handsome".
Rutinerat Jonas
2010-04-12 / Thailand
Igår tog jag en så kallad songthaew från Suan Mokh som stannade en bit utanför staden Surathani, som i stort sett bara är en passage för folk som ska till öarna Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao. En snubbe kommer fram till mig och erbjuder sig att skjutsa mig in till Surathani för 30 kr. Jag berättar att jag ska till Koh Samui och han säger att han kan släppa av mig hos en bra resebyrå som har biljetter till Koh Samui för "bara" 100 kr.
Jag vet ju direkt att han försöker blåsa mig!
Jag spelar med men säger att det låter lite dyrt men om han skjutsar in mig för 8 kr, istället för 30, så kan jag gå med på det. Han ger mig en hjälm och jag hoppar upp bakom honom med väskan och allt på ryggen. 10 minuter senare släpper han av mig hos resebyrån och han följer med in.
Han vill ju få sin provision!
Jag kommer in till resebyrån och de säger att biljetter till Koh Samui som sagt kostar 100 kr. Jag ger de 8 kronorna till han som skjutsade in mig, går därifrån och går längs med gatan till nästa resebyrå. Se där, här kostar samma biljett bara 50 kronor.
Lite rutinerad är man ju!
Tanken att gå tillbaka och visa min billiga biljett men be att få låna toaletten istället var lockande men jag lät bli..
Det här är inte alls ovanligt i Thailand då alla försöker blåsa dig på pengar och ta sjuka överpriser. Jag blir inte längre förvånad när minibussar stannar en bit utanför staden man ska till men gärna kan skjutsa in mig de sista 5 minuterna bara jag betalar ytterligare hälften av vad jag redan betalat för 4 timmars resande.
Jag vet ju direkt att han försöker blåsa mig!
Jag spelar med men säger att det låter lite dyrt men om han skjutsar in mig för 8 kr, istället för 30, så kan jag gå med på det. Han ger mig en hjälm och jag hoppar upp bakom honom med väskan och allt på ryggen. 10 minuter senare släpper han av mig hos resebyrån och han följer med in.
Han vill ju få sin provision!
Jag kommer in till resebyrån och de säger att biljetter till Koh Samui som sagt kostar 100 kr. Jag ger de 8 kronorna till han som skjutsade in mig, går därifrån och går längs med gatan till nästa resebyrå. Se där, här kostar samma biljett bara 50 kronor.
Lite rutinerad är man ju!
Tanken att gå tillbaka och visa min billiga biljett men be att få låna toaletten istället var lockande men jag lät bli..
Det här är inte alls ovanligt i Thailand då alla försöker blåsa dig på pengar och ta sjuka överpriser. Jag blir inte längre förvånad när minibussar stannar en bit utanför staden man ska till men gärna kan skjutsa in mig de sista 5 minuterna bara jag betalar ytterligare hälften av vad jag redan betalat för 4 timmars resande.
"Don't forget to shave your eyebrows"
2010-04-11 / Thailand
Mina senaste 10 dagar har jag spenderat i ett kloster tillhörande templet Wat Suanmok. Det grundades av en av Thailands mest kända munkar, Buddhadasa Bikkhu, under 30-talet. Några kilometer från templet ligger International Dharma Hermitage, dit jag begav mig till för att lära mig meditera.
Enligt buddhismen är meditation en av de 8 vägarna man måste gå för att nå Nirvana. Meditationformen vi använde oss av kallas Anapanasati och kommer från de thailändska orden "ana" (breathing in), "pana" (breathing out) och "sati" (mindfulness). Alltså, "Mindfulness of Breathing". Kort och gott innebär detta att man ska koncentrera sig enbart på sina andetag. Det är så mycket jag skulle kunna skriva för att försöka förklara hur man, enligt buddhismen, påverkas av meditation och vad som ligger bakom det hela men jag ska försöka förklara det kortfattat och inte röra ihop det allt för mycket:
Genom att öva på att koncentrera sig på sin andning lär man sig att fokusera, inte bara på andningen utan även på sin kropp, sinne och tankar. Man blir "mindful", medveten om Naturens Lag, kallad Dhamma. Den som helt förstår sig på Dhamma blir upplyst och gör slut på världens lidande, dukkha. En engelsktalande munk förklarade den buddhistiska tanken att livet är ett lidande genom att uttrycka sig så här:
"My legs are numb from this horrible lotusposture, I have to wear this silly orange outfit and shave my hair every day. They even tell me not to forget to shave my eyebrows."
Samtidigt säger han också att han är lycklig och har det fantastiskt, så det är mycket tvetydigheter som gör att det är jättesvårt att förklara och jag vet inte ens om jag själv förstår mig på det hela. Det pratades om det varje dag på föreläsningarna men thailändare som pratar självlärd engelska har en sövande effekt. Det var också en ganska avancerad nivå på det hela och jag hängde inte alltid med.
För att uppnå resultat i meditationen skulle alla vara helt tysta och fria från all sorts distraktion som telefoner, böcker, datorer o.s.v. Man sov på en träbänk och fick en träkloss till kudde (som snabbt byttes ut mot en handduk och senare den uppblåsbara kudden jag fick av syrran innan jag åkte, den räddade min sömn vill jag lova). Tanken bakom detta är att man inte ska känna att man lever i lyx och fästas vid ting eftersom mycket alltid vill ha mer eller hur? Vi följde också ett strikt schema, läs och häpnas:
04.00 Rise & shine
04.30 Morning reading
04.45 Sitting meditation
05.15 Yoga
07.00 Ajahn Poh's morning talk
08.00 Breakfast & work (kratta löv för min del)
10.00 Sound of Dhamma
11.00 Walking meditation
11.45 Sitting meditation
12.30 Lunch & work
14.30 Sound of Dhamma
15.30 Walking meditation
16.15 Sitting meditation
17.00 Chanting
18.00 Tea & Hot Springs
19.30 Sitting meditation
20.00 Walking meditation
20.30 Sitting meditation
21.00 Rest body & mind
21.30 Lights out
Notera den allt för tidiga uppstigningen, att det bara är två mål mat varje dag och galet mycket meditation. Det var psykiskt jobbigt att vid klockan 10, efter att ha varit vaken i 6 timmar, höra "Good Morning" när man kom och satte sig in väntan på en föreläsning (Sound of Dhamma).
För att sammanfatta mina 10 dagar kan jag konstatera att jag inte lyckades speciellt bra med själva meditationen, min rygg gjorde ont och tankarna flög iväg allt för ofta. Men man fick en del intressanta ord att tänka på som inspirerade mig att göra små förändringar i mitt liv. Man hade tid att tänka och reflektera över mycket inom sig själv. Så det var en speciell och spännande upplevelse även om jag säkert inte kommer åka tillbaka på ett bra tag, men jag kommer säkert sätta mig lite då och då och försöka förbättra min meditation och förhoppningvis bli mer "mindful".
Enligt buddhismen är meditation en av de 8 vägarna man måste gå för att nå Nirvana. Meditationformen vi använde oss av kallas Anapanasati och kommer från de thailändska orden "ana" (breathing in), "pana" (breathing out) och "sati" (mindfulness). Alltså, "Mindfulness of Breathing". Kort och gott innebär detta att man ska koncentrera sig enbart på sina andetag. Det är så mycket jag skulle kunna skriva för att försöka förklara hur man, enligt buddhismen, påverkas av meditation och vad som ligger bakom det hela men jag ska försöka förklara det kortfattat och inte röra ihop det allt för mycket:
Genom att öva på att koncentrera sig på sin andning lär man sig att fokusera, inte bara på andningen utan även på sin kropp, sinne och tankar. Man blir "mindful", medveten om Naturens Lag, kallad Dhamma. Den som helt förstår sig på Dhamma blir upplyst och gör slut på världens lidande, dukkha. En engelsktalande munk förklarade den buddhistiska tanken att livet är ett lidande genom att uttrycka sig så här:
"My legs are numb from this horrible lotusposture, I have to wear this silly orange outfit and shave my hair every day. They even tell me not to forget to shave my eyebrows."
Samtidigt säger han också att han är lycklig och har det fantastiskt, så det är mycket tvetydigheter som gör att det är jättesvårt att förklara och jag vet inte ens om jag själv förstår mig på det hela. Det pratades om det varje dag på föreläsningarna men thailändare som pratar självlärd engelska har en sövande effekt. Det var också en ganska avancerad nivå på det hela och jag hängde inte alltid med.
För att uppnå resultat i meditationen skulle alla vara helt tysta och fria från all sorts distraktion som telefoner, böcker, datorer o.s.v. Man sov på en träbänk och fick en träkloss till kudde (som snabbt byttes ut mot en handduk och senare den uppblåsbara kudden jag fick av syrran innan jag åkte, den räddade min sömn vill jag lova). Tanken bakom detta är att man inte ska känna att man lever i lyx och fästas vid ting eftersom mycket alltid vill ha mer eller hur? Vi följde också ett strikt schema, läs och häpnas:
04.00 Rise & shine
04.30 Morning reading
04.45 Sitting meditation
05.15 Yoga
07.00 Ajahn Poh's morning talk
08.00 Breakfast & work (kratta löv för min del)
10.00 Sound of Dhamma
11.00 Walking meditation
11.45 Sitting meditation
12.30 Lunch & work
14.30 Sound of Dhamma
15.30 Walking meditation
16.15 Sitting meditation
17.00 Chanting
18.00 Tea & Hot Springs
19.30 Sitting meditation
20.00 Walking meditation
20.30 Sitting meditation
21.00 Rest body & mind
21.30 Lights out
Notera den allt för tidiga uppstigningen, att det bara är två mål mat varje dag och galet mycket meditation. Det var psykiskt jobbigt att vid klockan 10, efter att ha varit vaken i 6 timmar, höra "Good Morning" när man kom och satte sig in väntan på en föreläsning (Sound of Dhamma).
För att sammanfatta mina 10 dagar kan jag konstatera att jag inte lyckades speciellt bra med själva meditationen, min rygg gjorde ont och tankarna flög iväg allt för ofta. Men man fick en del intressanta ord att tänka på som inspirerade mig att göra små förändringar i mitt liv. Man hade tid att tänka och reflektera över mycket inom sig själv. Så det var en speciell och spännande upplevelse även om jag säkert inte kommer åka tillbaka på ett bra tag, men jag kommer säkert sätta mig lite då och då och försöka förbättra min meditation och förhoppningvis bli mer "mindful".